Vi kan inte utvecklas utan fördomar

Runt ett cafébord sitter vi några stycken och pratar om det politiska läget i Sverige och minns förra höstens utdragna process i Riksdagen att komma fram till en regering. Vi pratar om Sverigedemokraterna. Vi analyserar och försöker förstå. Vi vrider och vänder på de egenskaper vi tillskriver SD, ”den inskränkte”, ”den främlingsfientlige”. Ingen av oss känner någon sverigedemokrat, i alla fall inte vad vi vet. Fram växer föreställningen om någon som inte är som vi, någon som är vår motsats. Någon som är inskränkt och främlingsfientlig. Någon som politiskt måste bemötas med motstånd, vars idévärld inte får expandera.

Vi betraktar oss själva som humanister. Vi vill förändra samhället. Vi vill låta de utsatta komma till tals. Vi vill lyssna till människor och stödja dem i deras behov och växt. Vi är för demokrati och jämlikhet, vi stödjer flyktingar i deras strävan att åstadkomma ett bättre liv, vi hyllar metoo-rörelsen, vi är förbannade över inskränktheten hos de andra som vi uppfattar.

Efter en stund glider vårt samtal över till de stora frågorna. Vi kommer fram till att mänskligheten står inför globala utmaningar när det gäller klimat och miljö. Nationalism och konfliktskapande politik expanderar. Motsättningar mellan de som har resurser och de som saknar ökar. Lokala och regionala krig med rötter i etniska och historiska oenigheter präglar delar av världen, ofta med uppbackning av stormakter. Konflikterna tycks sprida sig över världsdelar, nu senast till Venezuela. Livsmedelsförsörjningen hotas på sina håll. Tillsammans skapar det som sker ett ökat antal flyktingar. Fattiga människor som söker efter bättre levnadsvillkor.

Men tack och lov, säger vi, det saknas inte motkrafter. Gräsrotsrörelser, tankesmedjor och NGO:s mobiliserar. Miljörörelser, fredsrörelser, trossamfund, biståndsorganisationer men också rörelser utan förankring i det etablerade organiserar sig. Forskarsamhället bidrar med fakta. Det finns också många goda exempel på individer som tar plats i debatten med stor kraft och som vinner anhängare.

Vi ställer oss frågan om vår egen organisation Gestaltakademin tar plats i denna motkrafternas organisering? I så fall hur? Kan gestalt placera sig med sitt huvud i himlen med en vision?  Vi vill gärna vara visionära!

Vi samtalar om vår teoretiska grund. Gestalt är en humanvetenskap. Människan och hennes relationer är centrala för oss. Gestaltutövare lär genom att uppleva och genom att reflektera över sina upplevelser. Gestaltutövare intresserar sig för helheter och hur dessa skapas av sammanhang. Man menar att reflektionen ger kunskap som man använder till att iscensätta nya upplevelser att reflektera över, som skapar nya sammanhang, som ger ny kunskap som… På så sätt blir gestaltteorin processdriven och cirkulär. På så sätt blir holismen som filosofi betydelsefull. Helheten är annorlunda än summan av de enskilda delarna och man kan aldrig förutse vad som kan komma att bli resultatet av en process. Att leva är att uppleva förändring och att arbeta med förändringen är att bidra till samhällets utveckling.

Mot bakgrund av detta ställer vi frågorna: Om gestalt ska bidra till ett bättre klimat och en bättre miljö? Om gestalt ska motverka nationalism och konfliktskapande politik? Om gestalt ska medverka till en rättvisare fördelning människor emellan? Till en mer jämlik värld? Om gestalt ska stödja människor på flykt? Vilken process iscensätter man? Vilken vision uttalar man?

Gestalt förespråkar möten. Möten mellan olikheter. Möten som berör, utmanar men som också bekräftar. Om det ens någonsin förekommer? Det mötet som tar sig förbi hinder av fantasier, föreställningar och fördomar om den andre.

Vi eftersträvar det verkliga mötet. Det fördomsfria mötet. Och i förlängningen, det fördomsfria samhället. Så visionen, när gestalt har sitt huvud i himlen, är det fördomsfria mötet. Det fördomsfria samtalet. Det fördomsfria samhället.

Vi är visionära men vi står också med fötterna på jorden!

Att stå med fötterna på jorden är att förstå att fördomar är en självklar aspekt av sociala relationer. Fördomar träffar framträdande sociala kategorier i ett specifikt sammanhang. Främst de som utgör minoritet i sammanhanget. Det gäller etnicitet, religion, genus, sexualitet, funktion eller liknande.  Det gäller också ålder, yrke, utbildning, position, bostadsort, politisk tillhörighet eller liknande.

Att stå med fötterna på jorden är att förstå att ett kategoriserat tänkande är en naturlig tendens i det mänskliga sinnet. Social kategorisering stödjer människan att konstruera och organisera sina kunskaper om den sociala världen och att hantera dess komplexitet. Sociala kategorier är dock mer än kognitiva konstruktioner. Tron på kategoriernas existens vilar ofta på att man tillskriver dessa dolda essenser som bestämmer deras egenskaper. Detta leder till en kognitiv process som skapar fördomen. Att kategorisera människor är en snabb och enkel väg att tillskriva grupper av människor problemfyllda egenskaper.

Att stå med fötterna på jorden är att förstå att fördomen är en sekundär aspekt av ett beteende. Den reflekterar hur en människa tänker om sig själv och om sin relation till världen i stort.

Om fördomen är en sekundär aspekt vad är då den primära? Vad består fördomens frö av?

Primärt är behovet av ordning och reda i livet. En struktur för hur det ska levas. Primärt är önskan om förutsägbarhet i tillvaron, att få den existerande tillvaron och kunskapen om den bekräftad som stabil och tillförlitlig oavsett omständigheter och hur dessa förändras. Primärt är att värja sig mot att den egna världsbilden ifrågasätts. Det etablerade skänker känsla av trygghet. Behovet av omedelbara och principfasta beslut i avgörande frågor är primärt. Tvetydigheter uppfattas som obehagliga och oavslutade situationer som frustrerande. Slutligen och sist, den som inte förmår att få sin kunskap ifrågasatt sluter sina sinnen. Också den mekanismen är primär. Fördomens frö är det slutna självet mot omvärlden.

Att stå med fötterna på jorden är att förstå att alla människor bär på beståndsdelar till fördomens frö. Därför är det viktigt att inte fördöma en människa bakom en fördom eftersom fördomen då får näring och samtalet blir än mer fördomsfullt. I stället bör denne mötas utifrån de primära aspekter som påverkar mötet. Det betyder att aldrig falla för de enkla lösningar som erbjuds som svar på svåra frågor. Att ta sin tillflykt till essentiella filosofier och auktoritära ideologier utgör bland de mest kraftfulla och styrande metoder för att stereotypisera och skapa fördomsfullhet. Att aldrig falla för de enkla lösningarna är att ta ett första steg in i ett fördomsfritt möte. In i ett fördomsfritt samtal. In i det fördomsfria samhället. Det är att stå med fötterna på jorden.

Det verkliga mötet är sällsynt. Det fördomsfria mötet är visionen. Men insikten om att fördomar är en självklar aspekt av sociala relationer och att alla människor bär på fördomens frön ger händerna ett bestämt uppdrag: Att bemöta fördomen med stöd av möten mellan människor väl medveten om att nya fördomar framträder när gamla är fullbordade och att behov av ytterligare möten då uppstår. Fördomen har en viktig uppgift. Den visar på utmaningen att vara människa, på behovet att uppleva gemenskap och på behovet av kunskaper om hur den egna världsbilden begränsar möjligheterna att leva ett rikligare liv. Den som uttrycker fördomar ska därför inte fördömas eller uteslutas utan bjudas in till kontakt.

Forskning visar att kontakt mellan individer, grupper, organisationer och samhällen med olika kulturella och sociala perspektiv leder till en minskad grad av fördomsfullhet även om inte fördomen fullständigt reduceras. Behovet av auktoritära ideologier och essentiella förklaringsmodeller minskar vid kontakt. Men… nya människor föds, nya människor växer upp, nya gemenskaper uppstår och därmed också nya fördomar. Så länge människor möts och förenas med sina olikheter utvecklas samhället och nya olikheter och fördomar uppstår.

Med den insikten kan gestalt ta sig an uppgiften att som medkraft arbeta mot ett försämrat klimat- och en försämrad miljö, stöd för demokratisk utveckling och rättvis fördelning, stöd för fredsbevarande insatser och en humanare flyktingpolitik. I grunden handlar det om att delta i samhällets vardagsarbete med att utveckla och sprida kunskaper om hur möten mellan olikheter kan faciliteras. Fördomars primära aspekter kan bearbetas. Kunskapen om hur förutsättningar för det fördomsfria mötet kan spridas genom hela samhället.

Både som enskild gestaltpraktiker och som kunskapssystem är det angeläget att intressera sig för det man inte är och som väcker motstånd. Besöka moskén, flyktingförläggningen, delta i Pride, lära känna tiggaren, klimatförnekaren… Men är det detta som väcker vårt motstånd?

Talade vi inte nyss om ”den inskränkte”? ”Den främlingsfientlige”? Om Sverigedemokraten? Gjorde vi inte det mot bakgrund av ett antal essentiella egenskaper vi tillskrev dem? Vad var fakta och vad var tolkningar i samtalet? Och på vilket sätt stödjer i så fall dessa tillämpningen av våra teorier och värderingar? Om vi ska ta oss själva på allvar och inte fördöma en människa bakom en fördom? Om vi inte ska falla för våra enkla lösningar? Undvika att fördjupa fördomen? Borde vi inte då i stället söka upp de vi pratat om? Intressera oss för de primära aspekterna av deras förhållningssätt i stället för de sekundära? Bemöta dem med respekt, inte för deras åsikters skull utan för att de är människor som precis som jag i mitt liv, strävar efter ordning och reda i sina liv?

/Ulf Grundel

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *