I huvudet på en radiopsykolog

Lasse Övling är leg psykolog och gestaltterapeut och arbetar både med kliniskt psykoterapiarbete och som organisationspsykolog. Sedan januari 2019 är han Radiopsykolog i P1 och i P3s pod för unga vuxna. 

Personlig utveckling behöver bli mer talbart och accepterat. Begreppet terapi begränsar. Många tänker att det ska jag göra när jag mår dåligt istället för att tänka att det här gör jag för att lära känna och utveckla mig själv.

Hur kom det sig att du valde att bli psykolog?  
­–Min starkaste drivkraft var att jag ville förstå mig själv, valde psykologutbildning för jag ville gå i terapi, jag mådde inte bra som tonåring. Men blev rätt besviken på utbildningen då jag inte fick så mycket hjälp, det var mest teori. Så jag gjorde uppehåll och provade på olika jobb och blev tidigt intresserad av ledarskap och pedagogik. Men psykologi var trots allt så spännande att jag fullföljde utbildningen, även om det faktisk tog tio år, konstaterar han.

Sedan fortsatte du direkt med att utbilda dig till Gestaltterapeut?
– Att jag sedan valde gestalt var lite av en slump. Det var en gruppövning i slutet av psykologutbildningen då vi skulle sluta ögonen och framkalla en inre bild. Jag såg en stor tung cementtanks i form av en barnvagn. Min Maria var höggravid och plötsligt insåg jag att jag var livrädd för att bli pappa. Det var första gången som jag verkligen förstod att det handlade om min historia och jag kom i kontakt med min rädsla. Det skakade om mig rejält. Efteråt kom en deltagare i gruppen fram och frågade om jag ville gå i terapi för att bearbeta min rädsla. Följ med mig på grundkurs i gestaltterapi, föreslog han.  Den kursen blev totalt avgörande för mig. Min rädsla handlade om trauma och övergivenhet från min barndom som jag kunde lyfta fram och börja bearbeta. Grundkursen var ett stöd för mig under hela min första tid som förälder. Jag blev verkligen hjälpt av gestaltterapin och kände dess potential. Det fick mig att söka vidare till terapeututbildningen direkt då var jag färdig psykolog.

OM LASSE ÖVLING

Psykologutbildningen varvades med olika jobb och han pluggade både i Göteborg, Lund och slutligen i Umeå, blev färdig psykolog -83 då han också valde att utbilda sig till gestaltterapeut. Efter utbildningarna arbetade han en period inom psykiatrin och inom habilitering och omsorg och startade därefter egen verksamhet som han har drivit sedan dess. Förutom terapin arbetar han även med handledning av grupper och chefer, ledarutvecklingsprogram, ledningsgruppsutveckling och konfliktbearbetning. Sedan lång tid har han också varit lärare vid Gestaltakademin.

Vad skiljer gestaltterapin från andra terapiformer?
– De terapiformer som dominerar i dag, KBT och liknande har en evidens och stor potens som fungerar bra i många fall, men inte för alla.  Om jag förenklar det lite kan man beskriva det som att terapeuten arbetar med klientens tankar, förnuft och handling för att metodiskt ändra ett beteende. Det är en form av terapi som man kan beskriva som styrt top-down – ändra tankar och beteendet ändras.

När detta inte fungerar behöver man som terapeut ha tillgång till att också kunna jobba bottom-up. Det gör vi mer i Gestalt där både medvetenheten i nuet och självförståelsen för präglingar från ens bakgrund är så avgörande. Terapin uppmuntrar till att uppmärksamma impulser, kroppsrörelser och känslor i nuet för att mer medvetet tolka och förstå hur man reagerar och märka vad det ger för betydelseskapande mening. Förändringen kan därmed också utforskas i nuet genom att experimentera och prova. Medvetenheten om hur jag ständigt påverkas av omgivningen och hur jag själv bidrar till att förstärka ångest och oro och hur det påverkar mitt agerande, kan uppmärksammas i nuet. Jag tänker att gestaltterapins storhet ligger i just uppmärksamhet på resonans i ett sammanhang. Förståelsen för att vi påverkar varandra hela tiden fast vi ofta är omedvetna om det som sker mellan oss. Exempelvis när något sker i mig själv som jag förvånas över, då handlar det oftast om att något aktiveras hos mig från samtalet med den andre.

Fördelen med gestaltutbildade är förmodligen att vi tränar så mycket uppmärksamhet på kontakt, närvaro och samskapande. Som gestaltterapeut påminner du ofta klienten om att komma tillbaka till närvaron och det som sker i stunden – moment to moment.

– Ett metodiskt förhållningssätt i gestalt är action-reflection-learning. Genom att experimentera och vidga sina uttryck skapas möjlighet till nytt lärande. Egenterapin är därför mycket väsentlig del av utbildningen. Idag tar man bort egenterapi i psykologutbildningarna. Det anses inte evidensbaserat. Jag tycker det är väldigt märkligt, samtidigt som jag förstår hur knepigt det är att forska på egenterapins effekter för att bli en bra praktiker.  För de psykologstuderande som ska arbeta kliniskt anser jag bestämt att man behöver gå i egen terapi, inte minst för att sätta sig in i klientens roll. För forskare kanske det inte är lika viktigt även om jag tycker att psykologisk kunskap alltid ska förenas i teori och personlig praktisk tillämpning. I gestalt är egen terapi en självklar och viktig del i lärandet även som praktiserande terepeut.

Att arbeta som terapeut innebär ett stort ansvar – jag har egna erfarenheter av hur lätt det kan bli fel i en terapeutisk process, t ex en retraumatisering av erfarenheter om processen går för fort, med för lite omsorg.

Du jobbar ju också som radiopsykolog, hur skapar du kontakten i ett samtal per telefon?
– Det är närvaron som betyder mest, att jag är med personen, så att det skapas trygghet och utrymme för reflektion och känslor. Det blir en annan kvalitet i utfallet av samtalet om jag förmår att verkligen vara närvarande, höra hur personen berättar, inte bara vad, och kan ana i tystnaden att något sker hos den jag talar med. Jag behöver därför ge akt på min tendens att vara för snabb, och istället kunna vänta in och utforska vad som händer i tomheten. Less is more vad gäller min insats. Detta knyter an till fenomenologi och existentialism som är grundbultar i Gestaltterapin.

Kan ett enskilt samtal vara till hjälp?
– Det är en bra och befogad fråga. Jag får ju inte veta vad samtalet leder till. Och det är ju ingen terapi, utan ett fördjupande samtal, som i bästa fall ger den som ringer in nya perspektiv eller uppmuntran att gå vidare i någon riktning. Jag får en hel del uppskattande respons från folk jag känner och ibland från en del för mig okända som lyssnat. Men jag saknar uppföljning av samtalen med huvudpersonen. Framför allt är jag nyfiken på vad samtalet betyder i relation till de närmaste, familj och vänner. Ofta är ju delar av berättelsen sådant som personen inte delat med sig av tidigare. Jag kan ibland fundera på vad berättelsen ger för reaktioner och konsekvenser när den sänds?  Jag tror oftast det blir positivt – lite av att våga komma ut mer ärlig och öppen mot sin omgivning. De som ringer vill ibland presentera sig med annat namn vilket naturligtvis är ok. Personen har innan vårt samtal pratat ingående med producenten. Jag har dock ingen kontakt före samtalet. Efter samtalet brukar jag ibland gå in och lyssna i teknikerbåset på eftersnacket som Siri, vår producent, har. Jag får då ett hum om hur samtalet har landat. Siri är mycket erfaren, har jobbat många år med programmet och är bra på att följa upp om det behövs. Det känns både tryggt och omsorgsfullt.

Hur ser du på vårt samhälle just nu vad gäller behovet av terapi?
– Det finns växande behov av terapi och personlig utveckling. Vi påminns dagligen om framtida hot av olika slag och närmast en akut kris vad gäller klimathotet. Reaktionerna är så olika bland oss men alla blir påverkade. Psykisk ohälsa tycks gå ner i åldrarna. Framför allt ungdomar lever i ett jämförelseland med allt större krav på att var ”rätt”, vilket blir så påtagligt på sociala medier. Påverkan från media och kommersiella aktörer är enormt stor. Jag hörde en uppgift om att i USA finns en tredjedel av alla jobb på något sätt inom vad man kan kalla övertalningsindustrin – dvs som handlar om att sälja prylar och sälja in budskap. Vi är också så utsatta för digitala tekniken. Hur ska vi möta det här, när vår hjärna inte är skapad för den här enorma komplexiteten av information som ständigt ökar. Vi behöver bli kunnigare, klokare och höja vår kollektiva medvetenhet om allt som påverkar oss och hur vi fungerar som människor.  Personlig utveckling behöver bli mer talbart och accepterat. Begreppet terapi begränsar. Många tänker att det ska jag göra när jag mår dåligt istället för att tänka att det här gör jag för att lära känna och utveckla mig själv. Idag när den psykiska ohälsan ökar finns förhoppningsvis en större acceptans och förståelse för personlig utveckling, och det behöver uppmuntras och skapas fler former för.

Hur ser ditt önskescenario ut kring vår syn på personlig utveckling i framtiden?
­– Jag har i hela mitt vuxna liv engagerat mig i samhällsfrågor och jag tänker att Gestalts förhållningssätt kan bidra till något värdefullt, både i organisation och samhälle.

Den personliga växten behöver bli en mer naturlig del av vår samhällskultur. Jag tänker på att det måste in på förskola, skola, universitet, på arbetsplatser. Att t ex få den personliga utvecklingen att mer genomsyra utvecklingen av medarbetarskapet. Det behövs nya strukturer och institutioner för det, kanske ett departement för Personlig växt! Politiken behöver förena beslut och satsningar på makronivå med uppmärksamhet på vad som sker med människor på mikronivå.

– Mitt önskescenario… ja, att politiker, makthavare och media skulle förstå och uppmuntra människor mycket mer till att reflektera, lyssna, föra dialog och lära av varandra.

­Tänk om vi hade en statsminister som gick i terapi och vågade prata om att hen behöver det för att fungera bättre som människa och ta kloka beslut. Tänk om vi kunde få igång handledningsgrupper för politiker, nämnder, makthavare som bidrar till ett annat klimat av lyssnande på varandra. Det tänker jag skulle kunna bidra till ett mänskligare och mera hållbart samhällsklimat.

­–Psykologiprofessorn Robert Kegan har en så spännande teori om jagutveckling.  Genom en systemsyn blir de processer som leder till utveckling och mognad av människan möjlig att beskriva och stimulera. Teorin om en möjlig livslång utvecklingsprocess grundar sig på hans forskning och ger förhoppning om att vi i takt med att människor blir äldre också kan bli klokare. En del av en ökad klokskap är att släppa sin egen jagprestige och självfokus och mer bli en medveten aktiv medskapare av vad som sker i världen, i det lilla och i det stora, vilket alltid hänger ihop.

Intervju: Lillemor Frenkel

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *